Träningskompisar och deal breakers…

Att träna hund är fantastiskt, dels för att vi tränar just HUND, dels för att det kan innebära en otrolig gemenskap och möjligheten att dela intresset hundträning med andra likasinnade. De flesta av mina nära vänner har jag faktiskt lärt känna genom hunderiet och det är jag väldigt tacksam för.

Att träna tillsammans med andra kan vara utvecklande, givande, trevligt och let's face it – kanske nödvändigt. För ibland är ju träningssällskap eller en träningsgrupp faktiskt ett måste för att överhuvudtaget kunna träna vissa moment eller delar av vissa hundsporter, och med rätt sällskap blir dessa tillfällen lätt veckans eller månadens höjdpunkter. Men när det inte blir det då? När det inte känns roligt eller när tillfällena med träningssällskap eller träffarna med träningsgruppen främst genererar ångest eller stress, vad gör man då?

Har du någon gång valt att bryta med en träningskompis, känt att du behövt byta träningsgäng eller helt enkelt åkt från träningen fullständigt dränerad och sänkt och undrat varför du utsätter dig för det där? Vad är en deal breaker för dig när det kommer till träningskompisar?

"Den främsta deal breakern för mig grundar sig i orättvisa."

För mig finns det vissa deal breakers, saker jag nu för tiden väljer att inte utsätta mig och mina hundar för och som gör att jag helt enkelt kan välja att inte träna mer med en viss person eller grupp.

Den främsta deal breakern för mig grundar sig i orättvisa.

Jag vet att alla någon gång är orättvis mot sin hund på något sätt, läser av situationen för dåligt, ställer för höga krav eller blir orimligt irriterad över någonting. Herregud, vi är människor. Det spelar ingen roll hur bra vi egentligen är, någon gång gör vi alla fel eller hamnar i en situation där vi i efterhand kan granska vårt agerande och inse att fan, det där kanske inte blev så himla bra.

Den orättvisan jag syftar på är den som upprepas "systematiskt" och där föraren faktiskt visar sig sakna självinsikt (och eventuellt även kunskap). Där det träningstillfälle efter träningstillfälle uppstår konflikter mellan hund och förare, där ljudnivån bara blir högre och högre, där stressen hos båda parter bara ökar och där själva träningssituationen blir väldigt kontraproduktiv, allt på grund av att hunden inte förstår och att ägaren ställer alldeles för höga krav.

Det som alltså skiljer de två persontyperna åt är att den ena kan agera fel, göra fel och vara orättvis men inse att det blev fel och att kraven och förutsättningarna var orättvisa. Den andra typen agerar fel, gör fel och är orättvis men inser inte att kraven är orealistiska eller förutsättningarna fel. De förstår inte att hunden felar, går upp i stress, ljudar eller är "olydig" som en konsekvens av alla yttre omständigheter. För persontyp två ska en hund bara kunna "skärpa till sig och bete sig" oavsett vad. Förståelsen för hur olika situationer påverkar hundarna eller att kraven behöver vara i korrelation med hundens aktuella förutsättningar saknas. De är orättvisa helt enkelt.

Jag har med åren blivit tuffare på vad jag själv tolererar och inte, för några år sedan tränade jag i stort sett med alla som ville träna med oss och visste inte riktigt hur jag skulle hantera klumpen i magen som vissa personers förhållningssätt till deras hundar gav mig. Idag vet jag att det inte är värt att träna med människor vars hundträning skapar stress och obehag hos mig och mina hundar. Det handlar inte om huruvida personen är snäll och trevlig eller att jag har någonting emot personen personligen.

Jag vill bara inte träna, promenera, vandra, cykla eller vad det nu är med personer som i regel inte kan läsa sina hundar och därför gång på gång ställer orealistiska krav på sina hundar, ger dem helt fel förutsättningar och till slut alltid hamnar i konflikt. Jag tycker inte det är värt det.

Det handlar inte heller om att jag bara vill träna med personer som tänker exakt som mig, eller som delar alla mina tankar och åsikter om hundträning. Verkligen inte. Jag är öppen för massor och tar gärna till mig av andras tankar, erfarenheter och idéer och accepterar och respekterar att det finns hundra sätt att träna hund på. Men jag förutsätter att de personer jag har i min närhet grundar sitt hundägande på respekt, förståelse och rättvisa.

Dela jättegärna med dig av dina tankar och erfarenheter, har du någon deal breaker när det gäller träningskompisar?