Det där med att räcka till…

Jag är verkligen tacksam över det liv jag lever. Tacksam över att jag har möjlighet att bo där jag bor, att jag har fyra underbara hundar, världens bästa sambo och att vara fysiskt frisk. Ibland är jag dålig på att komma ihåg att stanna upp i vardagen och tillåta mig att känna denna tacksamhet, det är lätt att fastna i vardagens stress och hets och bara "leva på" utan att reflektera så mycket. Någonting jag däremot reflekterar en del över, känner en viss ångest av och har dåligt samvete över är känslan av att inte räcka till.

Jag är inte en lagom person, jag gör inte saker halvhjärtat och jag har ibland svårt att se mina egna begränsningar. Det resulterar i att jag blir uppslukad av det jag intresserar mig för och har svårt att hitta en nivå som är rimlig och lagom. I många situationer är min överambitiösa sida väldigt bra, men i andra situationer önskar jag att jag hade lättare för att hitta stabil balans.

När det kommer till hundarna känner jag mig ofta kluven, otillräcklig och misslyckad. Jag avundas ibland mina vänner och bekanta som har en huvudsyssla med sina hundar som de kan ägna sig helhjärtat åt, eller endast en hund att lägga all sin tid och fokus på.

Missförstå mig inte, jag älskar alla mina hundar mer än allt och skulle aldrig välja bort någon av dem. Men just för att jag älskar dem så mycket vill jag ge dem allt jag kan och lite till, och där brister jag. Jag önskar att jag hade all tid i världen för att kunna ge Bamse all den tid han behöver i lydnaden. Jag önskar att jag kunde grotta ner mig helt i lydnadsvärlden och spendera kvällarna på olika appellplaner för att träna fritt följ och apportering. Jag brinner för lydnad och jag brinner för Bamse.Samtidigt brinner mitt hjärta för draghundssporten och när jag står bakom Lady och Accio på min sparkcykel finns det ingenstans jag hellre är. Jag skulle vilja ta hundarna och mitt pick och pack till Norrland för att leva och andas draghundslivet dygnet runt. Så har vi Lufsen, min älskade följeslagare som funnits här längre än alla andra. Min bästa vän och sanna kärlek. Han som älskar att jobba med nosen och som är en naturbegåvning på Nose Work. Honom vill jag också ge allt. Jag vill kunna ge honom utrymme för utmaningar och plats att utvecklas. Jag vill att han aldrig någonsin ska känna sig bortvald eller försummad. Jag vill aldrig att någon av mina älskade hundar, mina bästa vänner, ska behöva känna sig åsidosatta eller försummade.

Och där mina vänner, har vi min livsekvation som får mig att känna mig otillräcklig. 2018 har jag som mål att försöka hitta balansen i livet. Att eftersträva en tillvaro där allt fungerar och rullar på. En vardag där mina fyra hundar, min sambo, mitt jobb och allt som hör huset och hushållet till bara klaffar och faller på plats. Jag lovar att hålla er uppdaterade om hur det hela fortskrider. ♥